Ibland blir jag bara så trött på mig själv över mitt egna antifeministiska beteende. Som t.ex när jag ber Anders att hjälpa mig att städa. Han bor väl lika mycket här som jag gör och varför kan inte jag hjälpa honom att städa istället. Förut kom jag på mig själv med att tycka synd om honom för att han får skynda sig hem och hämta Lova från föris direkt efter jobbet. Till saken hör att han ska hämta två dagar i veckan av fem och lämna henne noll gånger. Då är det inte särskilt synd om honom egentligen. Jag vet inte varför jag gör så, som att Lova på nåt sätt är mitt ansvar men att han kan hjälpa till ibland när det passar. Jag får slå mig själv på fingrarna när jag börjar tänka sådär. Jag kan inte påstå att Anders får mig att känna så heller utan det sitter i mitt eget huvud.
Apropå Lova och föris så lämnade jag henne där idag för första gången och det gick betydligt bättre än vad jag vågat hoppas på. Jag såg framför mig hur hon skrek efter mig och jag gick hemåt med en klump i halsen. Men hon skrek inte alls utan satt kvar i sandlådan och grävde med sin spade. Så lätt kommer det såklart inte gå varje gång men det var skönt att få en mjukstart. Hon verkar i alla fall gilla sina fröknar väldigt mycket och det är riktigt skönt.
Jag tror att man som mamma är van att vara "väldigt nära" eftersom man har sån symbios den första tiden Jag är själv lite kontrollfreak av mig dessutom så då blir det lätt att man känner att man är den som bäst kan ta hand om sitt eget barn, om du förstår hur jag tänker. Många killar kan nog "utnyttja" det där och bara flyta med medan mamman tänker och styr upp. Känner att den senaste fällan kanske har blivit lite här hemma. Calle väntar på att jag ska säga till honom vad han ska göra! Då klarar han sig ju utmärkt när han är själv med John så det handlar nog bara om bekvämlighet.
SvaraRadera